Utforskandet av Macen fortsätter

Det här är ju verkligen inte helt lätt. Peter och jag har hållit på i stort sett hela dagen för att komma underfund med hur datorn fungerar i olika sammanhang. Vi skulle ladda ner iWork '09 och den har hållit på med det i fyra timmar utan att vi ser något resultat av saken. Men som tur är har vi en Executive Support som vi kan rådfråga, bara synd att ringa och störa honom och hans familj stup i kvarten, så vi försöker utforska en hel del själva och man säger ju att övning ger färdighet, men jag undrar egentligen hur mycket sanning det ligger i det uttrycket.

I allt detta "dateri" har vi alla fall gjort en liten utflykt under dagen och den gick till Café Herrestad, 

 http://www.cafeherrestad.se/news.php , för att äta semlor på deras Semlesöndag. Jättemysig miljö och väldigt goda semlor! Helt klart har vi instiftat en ny tradition i och med detta, men troligtvis kommer vi åka dit även vid andra tillfällen, såsom t ex har de en irländsk afton den 4 mars som låter lite spännande.

Men innan dess får vi försöka fokusera på att utforska Mac-världen.

En ny värld

I torsdags kom Peter hem med en Mac. Och det måste jag säga är som en helt ny värld som öppnar sig, kanske inte en verklig men i alla fall en virtuell värld. Det handlar lite grann om att tänka logiskt, om det är ett steg längre eller om det är ett kortare än vad Windowsvärlden handlar om, har jag inte klurat ut ännu. Men det som normalt är helt självklart blir här helt plötsligt väldigt besvärligt, men förmodligen är det precis tvärtom - jag (eller läs snarare Windows) har krånglat till det hittills. En sådan enkel sak som att "deleta" i Windowsvärlden är inte alls helt självklart längre. 

Men det är helt klart himla intressant. Troligtvis kommer jag att komma i en situation där Windows och Mac kommer att mötas och det blir fullständig blackout i hjärnan men det är väl sådana smällar man får ta för att lära sig något nytt.

Som gammal Sekreterare

Så här kan det gå om man är borta från yrket alltför länge.

Verb - den kontaktsökande skon

Nu tror jag att jag föregår Peter för en gångs skull, detta skulle nog passat honom att skriva om egentligen.
Skor är ju någonting vi måste ha och tidvis kan jag nog till och med känna lite mani och köpa på mig tre-fyra par på en gång. Dock är skor egentligen ingenting som utvecklats speciellt de sista tusen åren, men nu har man lyckats utveckla en datorstyrd sko. Den heter alltså Verb och den känner av vad du gör, springer du är dämpningen hård, går du är den mjukare, den ställer alltså hela tiden om sig för din maximala bekvämlighet. Naturligtvis kan den kopplas till datan så man kan justera inställningarna. Det jag dock tycker är häftigast är att skorna kan ta kontakt med andra Verb-skor i närheten. Om man knackar med tån i marken så skickas ditt visitkort över till berörd person, eller snarare berörd sko. Snacka om ett nytt sätt att flörta, men i och för sig det är ett extremt kostsamt sätt att få kontakt, det innebär att både man själv och"offret" ska hosta upp 4.700 kronor för ett par skor plus att det gäller ju att man har dem på sig vid rätt tillfälle också. Om du är intresserad att få veta mer om själva skon följd länken http://www.verbforshoe.com.

Tankvärt nyårslöfte om ovisshet

"Vad ska du göra på nyår?"
"Vet inte, har inget bestämt."
"Okej, vi hörs närmare inpå. Hej."
Det var samma visa i år igen. Under dagarna mellan jul och nyår gick det än en gång upp för oss hur hårfin skillnaden är mellan en trevlig nyårsafton tillsammans med nära och kära och en social liten tragedi. Så vi började höra av oss till varandra, med hastigt stigande frekvens. Men få raka besked lämnades, ännu färre beslut, absolut inga löften. Bestämdes något över huvud taget så krävdes det tio telefonsamtal: Vilka, var, när, hur? Mat, dricka, raketer, barn? Taxi hem, sova över? Till de flesta återkom vi aldrig över huvud taget. Det mesta rann ut i sanden.

Är det inte ett litet mysterium hur allt fler av oss får allt svårare att bestämma något ihop med andra? Vår ovilja att binda upp oss. I smått som stort, från en nyårsafton till livets viktigaste beslut:
"Vi kanske ska börja titta på ett hus i alla fall och flytta ihop?"
"Mmm, kanske, vi får prata om det där."

Det kanske är vårt nyaste nationella särdrag - kanske har vår någorlunda nyvunna Valfrihet gjort oss alla till länkar i en oändlig kedja av aldrig lämnade besked? Vi kan ju alltid höras igen. Skicka ett sms. Prata igen i morgon, nästa vecka, närmare inpå.

Det fick bli mitt nyårslöfte: Härmed lovar jag att bli bättre på att ge raka besked på inkomna förslag. Ja tack, eller nej tack.
I alla fall under januari. Löften verkar inte vara samtidssvenskens starkaste sida.

Läst på DN Kultur 2 januari 2008 författat av Niklas Wahllöf.

-------------

Jag håller med i stort och i och med att det är på detta sätt finns en stor risk att livet bara rusar på och vissa möten och intressanta händelser inte blir av enbart på grund av att jag inte kan lämna ett rakt besked. Det är livet alldeles för kort för, så jag ska sträcka mig till att försöka leva efter detta löfte framöver och inte bara under 2008. Påminn mig gärna när jag glömmer bort mig.

Mattornas stad Buchara

Enligt en artikel jag läste under julhelgen om Buchara, som ligger på vägen till Samarkand (det låter väl romantiskt) handlar allt där om mattor; man sitter, går, ligger, äter, sover på dem och man säljer dem sittandes på en matta. Det finns nästan ingenting man inte kan göra på en matta, det ska vara att flyga på den i så fall.

Vart man än går i staden möter man mattor och på basaren kan man hitta mattor i 16.000 (!) olika storlekar, mönster och tyger. Här säljs inte bara mattor utan man (läs kvinnorna) har av tradition alltid knutit mattor här. I mattverkstadens mörker har de även tvättat och färgat garnet först innan de påbörjar knytandet som tar cirka 8 månader och kostar 10-12.000 kronor. Den blir värd det dubbla om tjugo år, men då måste man gå på den för att den ska utvecklas och kunna hålla hur länge som helst.

På frågan hur länge kvinnorna arbetar här svarar en manlig föreståndare att de stannar tills de blir gifta, därefter knyter de sina mattor hemma. Han tillägger också att kvinnor har ju inga intressen så det är bra att de kan knyta mattor så de har något att sysselsätta sig med och förklarade att även rika kvinnor knyter mattor. Oops ...... vad är det för en riktigt mansgris, och se sedan nedan vad han själv sysslar med.

För egen del var han mest haj på att köra turister till en bank för att de skulle kunna ta ut dollar att betala mattorna med (!).

Smålänningen dålig på att kramas

Läste för en tid sedan en artikel i DN om att svensken i gemen är en duktig kramare, det är kanske ingen nyhet, alla minns vi ju att Stockholmarna en tid var speciellt duktiga på att krama almar.

Den här undersökningen konstaterade att hela 94 procent av de utfrågade hade kramat någon den senaste veckan. Mest kramas storstadsbor och TCO-anslutna kvinnor (?) och minst benägen att krama ytligt bekanta är smålänning. Siffran 94 procent tycker jag personligen är ganska hög med tanke på allt man läser och hör om knivdåd, bomber, mord och att det inte finns någon empati längre, tyder detta på att det finns visst hopp för mänskligheten. Undersökningen visar dock att det finns en stor grupp som står utanför och det är många högre upp i åldern, som har färre tillfällen till kramar.

Denna undersökning har gjort att Röda Korset startat insamlingen "Kramas för de ensamma" som jag för första gången uppmärksammade idag när jag besökte Kvantum. Denna insamling ska bland annat gå till att rekrytera och utbilda fler frivilliga som kan besöka ensamma äldre - den ålderskategori som visade sig kramas minst. Lite bestört blir jag över att vi ska behöva starta insamlingar för att bry oss om och röra vid varandra, det som är det mest naturliga som finns egentligen ....... finns det verkligen hopp för mänskligheten som jag skrev för 12 rader sedan?

Damernas trådlösa taxi

Läste i DN en artikel om tjejtaxi i Iran. Detta vore väl något vi skulle applicera även här hemma i Sverige.

Det handlar i stort om att ett taxiföretag startas med enbart kvinnliga chaufförer, vilket innebär att man slår två flugor i samma smäll, kvinnor kan färdas genom stan utan att riskera att bli våldtagna av manliga förare samt att hundratals kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden.

Jag tycker detta är strålande. Det har ju funnits tjejtaxa i Stockholm i alla fall men den tror jag till och med har tagits bort med tanke på jämställdheten. I Iran är det så att inga passagerare av mankön göre sig besvär i bilar som tillhör damernas trådlösa taxi, undantaget pojkar under tolv år eller i mammas sällskap.

I Iran är marknaden enorm. Det dagliga antalet taxifärder i Teheran beräknas till hundratusentals, och en stor del av resernärerna är kvinnor. Firman i Teheran, som ägs av en man Mohsen Orouji, tillika VD, har hittills anställt 30 kvinniliga förare, men räknar med att inom några veckor kommer de att vara 300. Med tanke på namnet på taxibolaget borde firman ha en kvinna som VD, vilket säkert också kommer att ske inom ett år tror Mohsen, "med tanke på att det mesta här görs redan av kvinnor, de arbetar ju bättre och mer samvetsgrant än män", slut citat.

Jag tror detta är helt applicerbart även hos oss, frågan är bara vem tar initiativet?!

Lunchlådor till affärsmän i Bombay

Jag läste en helt fascinerande artikel i DN i morse om dabbawalas i Bombay som distribuerar ut mat till 200.000 kontorsanställda och affärsmän i Bombay dagligen. Det låter kanske inte så imponerande men det som är helt otroligt är att maten hämtas direkt från dessa hundratusentals egna kök varje förmiddag. När männen från förorterna till Bombay har åkt med lokaltåget till arbetsplatsen i centrum lagar deras hustrur eller hembiträden en väldoftande lunch som de fyller i små matväskor som stadsdelens dabbawala hämtar vid niotiden, det gäller att vara färdig i tid för han har naturligtvis inte tid att vänta för då havererar hela kedjan. Väskorna är markerade med olika färger och symboler och sorteras på tågstationerna och stuvas in i lokaltågen, som har sex miljoner passagerare om dagen (vilka siffror - svårt att greppa). De kör till slutstationen Churchgate där det vimlar av dabbawalas (det finns 5.000 st) som har bråttom att komma iväg med sina avlånga trälårar fullastade av matväskor till kontoren i sina speciella kvarter. Efter några timmar när männen, för det är oftast män, har ätit sin lunch sker proceduren i motsatt riktning och matväskorna hämtas på kontoren och transporteras tillbaka till hemmen i förorterna.
Jag har svårt att förstå hur de kan hålla reda på allt detta, men det är helt uppenbart att det är huvudet som är deras dator. Det är annat med oss, vi minns ju inte vad vi ska göra i morgon om vi inte skrivit upp det i vår Outlock...

Läs mer om dabbawalas på: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dabbawala