Tankvärt nyårslöfte om ovisshet

"Vad ska du göra på nyår?"
"Vet inte, har inget bestämt."
"Okej, vi hörs närmare inpå. Hej."
Det var samma visa i år igen. Under dagarna mellan jul och nyår gick det än en gång upp för oss hur hårfin skillnaden är mellan en trevlig nyårsafton tillsammans med nära och kära och en social liten tragedi. Så vi började höra av oss till varandra, med hastigt stigande frekvens. Men få raka besked lämnades, ännu färre beslut, absolut inga löften. Bestämdes något över huvud taget så krävdes det tio telefonsamtal: Vilka, var, när, hur? Mat, dricka, raketer, barn? Taxi hem, sova över? Till de flesta återkom vi aldrig över huvud taget. Det mesta rann ut i sanden.

Är det inte ett litet mysterium hur allt fler av oss får allt svårare att bestämma något ihop med andra? Vår ovilja att binda upp oss. I smått som stort, från en nyårsafton till livets viktigaste beslut:
"Vi kanske ska börja titta på ett hus i alla fall och flytta ihop?"
"Mmm, kanske, vi får prata om det där."

Det kanske är vårt nyaste nationella särdrag - kanske har vår någorlunda nyvunna Valfrihet gjort oss alla till länkar i en oändlig kedja av aldrig lämnade besked? Vi kan ju alltid höras igen. Skicka ett sms. Prata igen i morgon, nästa vecka, närmare inpå.

Det fick bli mitt nyårslöfte: Härmed lovar jag att bli bättre på att ge raka besked på inkomna förslag. Ja tack, eller nej tack.
I alla fall under januari. Löften verkar inte vara samtidssvenskens starkaste sida.

Läst på DN Kultur 2 januari 2008 författat av Niklas Wahllöf.

-------------

Jag håller med i stort och i och med att det är på detta sätt finns en stor risk att livet bara rusar på och vissa möten och intressanta händelser inte blir av enbart på grund av att jag inte kan lämna ett rakt besked. Det är livet alldeles för kort för, så jag ska sträcka mig till att försöka leva efter detta löfte framöver och inte bara under 2008. Påminn mig gärna när jag glömmer bort mig.