Tankvärt nyårslöfte om ovisshet

"Vad ska du göra på nyår?"
"Vet inte, har inget bestämt."
"Okej, vi hörs närmare inpå. Hej."
Det var samma visa i år igen. Under dagarna mellan jul och nyår gick det än en gång upp för oss hur hårfin skillnaden är mellan en trevlig nyårsafton tillsammans med nära och kära och en social liten tragedi. Så vi började höra av oss till varandra, med hastigt stigande frekvens. Men få raka besked lämnades, ännu färre beslut, absolut inga löften. Bestämdes något över huvud taget så krävdes det tio telefonsamtal: Vilka, var, när, hur? Mat, dricka, raketer, barn? Taxi hem, sova över? Till de flesta återkom vi aldrig över huvud taget. Det mesta rann ut i sanden.

Är det inte ett litet mysterium hur allt fler av oss får allt svårare att bestämma något ihop med andra? Vår ovilja att binda upp oss. I smått som stort, från en nyårsafton till livets viktigaste beslut:
"Vi kanske ska börja titta på ett hus i alla fall och flytta ihop?"
"Mmm, kanske, vi får prata om det där."

Det kanske är vårt nyaste nationella särdrag - kanske har vår någorlunda nyvunna Valfrihet gjort oss alla till länkar i en oändlig kedja av aldrig lämnade besked? Vi kan ju alltid höras igen. Skicka ett sms. Prata igen i morgon, nästa vecka, närmare inpå.

Det fick bli mitt nyårslöfte: Härmed lovar jag att bli bättre på att ge raka besked på inkomna förslag. Ja tack, eller nej tack.
I alla fall under januari. Löften verkar inte vara samtidssvenskens starkaste sida.

Läst på DN Kultur 2 januari 2008 författat av Niklas Wahllöf.

-------------

Jag håller med i stort och i och med att det är på detta sätt finns en stor risk att livet bara rusar på och vissa möten och intressanta händelser inte blir av enbart på grund av att jag inte kan lämna ett rakt besked. Det är livet alldeles för kort för, så jag ska sträcka mig till att försöka leva efter detta löfte framöver och inte bara under 2008. Påminn mig gärna när jag glömmer bort mig.

Mattornas stad Buchara

Enligt en artikel jag läste under julhelgen om Buchara, som ligger på vägen till Samarkand (det låter väl romantiskt) handlar allt där om mattor; man sitter, går, ligger, äter, sover på dem och man säljer dem sittandes på en matta. Det finns nästan ingenting man inte kan göra på en matta, det ska vara att flyga på den i så fall.

Vart man än går i staden möter man mattor och på basaren kan man hitta mattor i 16.000 (!) olika storlekar, mönster och tyger. Här säljs inte bara mattor utan man (läs kvinnorna) har av tradition alltid knutit mattor här. I mattverkstadens mörker har de även tvättat och färgat garnet först innan de påbörjar knytandet som tar cirka 8 månader och kostar 10-12.000 kronor. Den blir värd det dubbla om tjugo år, men då måste man gå på den för att den ska utvecklas och kunna hålla hur länge som helst.

På frågan hur länge kvinnorna arbetar här svarar en manlig föreståndare att de stannar tills de blir gifta, därefter knyter de sina mattor hemma. Han tillägger också att kvinnor har ju inga intressen så det är bra att de kan knyta mattor så de har något att sysselsätta sig med och förklarade att även rika kvinnor knyter mattor. Oops ...... vad är det för en riktigt mansgris, och se sedan nedan vad han själv sysslar med.

För egen del var han mest haj på att köra turister till en bank för att de skulle kunna ta ut dollar att betala mattorna med (!).

Smålänningen dålig på att kramas

Läste för en tid sedan en artikel i DN om att svensken i gemen är en duktig kramare, det är kanske ingen nyhet, alla minns vi ju att Stockholmarna en tid var speciellt duktiga på att krama almar.

Den här undersökningen konstaterade att hela 94 procent av de utfrågade hade kramat någon den senaste veckan. Mest kramas storstadsbor och TCO-anslutna kvinnor (?) och minst benägen att krama ytligt bekanta är smålänning. Siffran 94 procent tycker jag personligen är ganska hög med tanke på allt man läser och hör om knivdåd, bomber, mord och att det inte finns någon empati längre, tyder detta på att det finns visst hopp för mänskligheten. Undersökningen visar dock att det finns en stor grupp som står utanför och det är många högre upp i åldern, som har färre tillfällen till kramar.

Denna undersökning har gjort att Röda Korset startat insamlingen "Kramas för de ensamma" som jag för första gången uppmärksammade idag när jag besökte Kvantum. Denna insamling ska bland annat gå till att rekrytera och utbilda fler frivilliga som kan besöka ensamma äldre - den ålderskategori som visade sig kramas minst. Lite bestört blir jag över att vi ska behöva starta insamlingar för att bry oss om och röra vid varandra, det som är det mest naturliga som finns egentligen ....... finns det verkligen hopp för mänskligheten som jag skrev för 12 rader sedan?

New York i oktober 2007

I slutet av oktober åkte Peter och jag till New York. Peter skulle på en konferens och med tanke på den låga dollarkursen var det ett ypperligt tillfälle att jag kunde få åka med också.

Vi åkte från Köpenhamn som vanligt när vi är ute och reser med mellanlandning i Reykjavik. Peter åkte businessclass och jag i turistclass, men det var helt OK. Vi kom fram på lördagkvällen till Kennedy Airport och skulle ta en taxi till New York, då det av någon anledning var brist på gula taxibilar vilket gjorde att det tog en stund att komma till the Roger Smith hotel och Peter gick rakt över gatan och köpte oss varsin sallad som vi smaskade i oss och sen somnade gott efter.

På söndagen tog vi bussen ut till Woodbury Common som är en enorm Outlet med 200 butiker en timmes färd från centrum.

Snacka om att verkligen kunna shoppa av sig. Vi hade så mycket kassar att vi till slut inte orkade bära mer, och det var bara märkesvaror allting vi handlade, PoloLaurent, Timberland, Dockers, Rockport osv. Rekommenderas verkligen.

Dagen efter började Peters konferens och i och med det började min utforskning av New York. Jag har vandrat Street upp och Ave ner, inte riktigt men det är ett otroligt system det går inte att gå bort sig helt enkelt. Jag var på egen hand runt på Maces, Bloomingdales, Grand Central Station, tog tunnelbanan till Guggenheimmuseet, Museem of Modern Art, Starbucks Coffee, Empire State Building, Rochester, Grand Zero, Walt Disney World, Central Park, Rockefeller Center, Crate&Barrel, affärerna på 5th Ave, Times Square osv osv. Jag gick och gick och gick och kände mig väldigt trygg i denna storstad, folk är mycket positiva och hjälpsamma och fantastiskt serviceminded. Vi hade ju otrolig tur med vädret, Indian Summer infann sig precis då vi kom till USA, solen strålade varenda dag och det var så varmt att man inte behövde några ytterkläder på sig. I och med mitt vandrande hela dagarna fick jag köpt alla julklappar vilket kändes skönt, hur det fick plats i resväskan begriper jag inte, men Peter reste ju i Business class så vi behövde inte betala någon övervikt i alla fall.

En eftermiddag åkte vi på en guidad tur som varade i sex timmar, med New York Party Shuttle Tours, http://www.newyorkpartyshuttle.com/, vilket kan varmt rekommenderas. Turen startade kl 15.00 vilket innebar att vi fick se New York i både dagsljus och kvällsljus. En annorlunda guidning med en otroligt engagerad guide som sjöng och verkligen bjöd på sig själv. Vi fick bland annat åka med pendelfärjan till Staten Island tur och retur, varvid vi åkte precis förbi Frihetsgudinnan och på returresan såg vi Manhattan men alla skyskrapor i kvällssken som man sett på åtskilliga bilder genom årens lopp med flygplanen cirkulerande som stjärnor ovanför New York. Häftigt!!!

En kväll var vi på Waldorf Astoria och Peter bjöd mig på en riktig Manhattan, det känns som att det hör till när man är i New York och därefter åkte vi till en italiensk restaurang som heter Barolo som ligger i Soho. Vi satt ute i en trädgård under bar himmel, kände oss som Lady och Lufsen, riktigt romantiskt. Helt underbar mat.

Denna intensiva resa gav verkligen mersmak, jag åker gärna hit igen för det var så mycket som vi inte hann med, gå på en Broadwayshow t ex, utforska Central Park lite mer, åka till Long Island, ja jag kan göra listan hur lång som helst. Att dollarn stod i lite över 7 kronor gjorde ju inte saken sämre heller.

Nyårsblot på Björkhaga 2007

Då har vi klarat av slutfasen av 2007 och introduktionen av 2008. Vilken gick riktigt bra tycker jag, mycket tack vare goda vänners sällskap. Det har blivit tradition att ha nyårsfest på Björkhaga och vi hoppas vårt sällskap tycker likadant så att vi till nyåret 2008 kan starta upp festligheterna lite tidigare på dagen med diverse gemensamma aktiviteter (vilka vi återkommer till efter semestern) för att med gott samvete kunna unna oss att riktigt hänge oss åt de kulinariska förlustelserna senare på kvällen.

Inbjudna till årets nyårsfest som gick i Asarnas tecken var:
Balder med sin maka Bjärt
Brage med sin maka Gersimi
Hermod med sin hustru Brynhild och
värd för kvällen var Tjalve med sin maka Gnå.
Även Hermod med maka Brynhild från Onsala var inbjudna men hade fått förhinder detta år.

Se bifogad länk för förtydligande av namnen http://guessyourname.blogspot.com/.

Menyn för kvällen syns till höger.

Kvällen bjöd dessutom på diverse livliga diskussioner om felstavningar, reklambyråer, dvärgar, upp och ner, te och kaffe och deltagarnas mer eller mindre utförliga beskrivningar över årets personliga höjdpunkter.

Jag längtar redan till årets nyårsafton vilken inte infaller förrän om 362 dagar, suck.....