Nystart men samtidigt avslut

Jag känner att jag nog faktiskt har ett visst behov av att skriva på min blogg i alla fall. Nu var det ju lite mer än ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg och sedan dess har det hänt mycket i mitt liv.

Jag börjar med det allra sorgligaste, även om det tidsmässigt är det färskaste som hänt.
Min absoluta ögonsten som dessutom finns med här på bloggen via sin egen sida finns inte längre hos oss. Hon gick bort den 14 april, vilket känns helt i sin ordning förnuftsmässigt. Quinta var ju inte helt frisk det sista året, hon blev ju helt blind, vilket hon i sig nog kunde leva ett bra liv med, så länge Peter och jag inte möblerade om hemma. Men i augusti 2010 drabbades hon återigen av vestibularissyndrom, som hon haft två år tidigare, men denna gång mycket kraftigare. Och hon blev aldrig riktigt återställd utan blev lite snedhuvad och hörde förmodligen med anledning av det inte riktigt var ljudet kom ifrån utan gick i cirklar och därmed in i väggar, dörrar och allt som var på hennes höjd. Ibland led vi med henne. Det känns som vi fick ta ett ordentligt farväl jag och Quinta och jag är helt övertygad om att hon har ett bättre liv nu, där hon ju dessutom får träffa sin bror Barco när hon vill. I veckan som gick hämtade jag hennes aska som vi nu lagt i en lerurna som vi ska gräva ner vid Björkhaga brygga som hon älskade att sitta på timme ut och timme in och titta ut över nejden.